<
>

Sebastian Losciale - varför jag tävlar i roadracing

Varför tävlar du i roadracing?

Oj… kanske en av den svåraste och största frågan man kan få. Anledningen till att jag kör motorcykeln överhuvudtaget är att jag älskar det, känslan jag får av att köra motorcykel är obeskrivligt härlig, det är som att försvinna iväg i en annan värld. Fokuset som krävs för att köra fort ute på banan gör att jag inte har tid att tänka på någonting annat än det jag ska göra med motorcykeln, jag måste vara ett med motorcykeln för att det ska fungera. Jag mår helt enkelt skitbra! Anledningen till att det har blivit just roadracing är för att min pappa lurade in mig på det redan när jag var 3 år. Han har berättat att han ställde en liten minimoto i vardagsrummet och sa ”när du kan cykla utan stödhjul så får du köra”. Det tog bara någon vecka innan stödhjulen var bortmonterade och jag satt på minimoton, och på den vägen är det. Jag har fortsatt att köra för att jag är driven till att utvecklas, jag vill hela tiden bli bättre oavsett vad det gäller. I roadracingen, i min styrketräning, i jobbet, i skolan, ja - oavsett vad det gäller. Jag tävlar kort och gott för att jag älskar det, för att vinna och för att bli bäst.

undefined

Första hela säsongen i SST600… vad har varit din största utmaning med tanke på klivet från moto3?

Klivet är det mest naturliga man kan göra men det klivet är trots allt stort. Min största utmaning har varit hanteringen av vikten på hojen. I början upplevde jag att det var svårt att flytta hojen snabbt. Dit hojen pekade, dit åkte jag. Inte som moto3:an som väger hälften så mycket som SST600-hojen, Moto3:an var mer som en BMX, lättsvängd och man kunde bestämma mer över hojen. Detta har jag såklart tränat på och nu upplevs inte SST600-hojen lika tung längre och jag kan styra hojen mer som jag vill. Effekten var sinnessjukt häftig, den var klart lättare att hantera men när jag vant mig ville jag såklart ha mer! Jag har inte haft några problem denna säsong förutom att hitta farten för topplacering, men det är på grund av bristande träningstillfällen och i samband med detta har den största utmaningen detta år varit att få ihop det ekonomiskt.

Sett till var du är idag och vägen du har valt (via minimoto, moto3 osv) har du utvecklats så mycket som du kan, eller hade en annan väg givit dig bättre förutsättningar? (Om du hade valt t.ex cross innan sst600)

Som jag berättade tidigare började jag köra väldigt tidigt, jag blev inte insläppt på en riktig bana förens jag var 6 år ung. Jag började då köra i Södertälje som ligger i södra Stockholm för klubben SKRC, det gick aldrig speciellt fort på minimoton. Men jag fick en bättre hoj med tiden och körde ett race, men drivet fanns inte riktigt där. När jag var cirka 9 år så började intresset dala och jag tappade suget helt enkelt. Intresset kom tillbaka efter ett kort uppehåll och jag började gasa igen. Som sagt, det gick lite trögt på minimoton och jag fick under en träning provköra en NSF100 som är en liten version av en Moto3:a kan man säga. Efter detta var jag fast, en sån skulle jag ha! I samma veva trädde min första sponsor in och jag var igång på riktigt. När jag var 11 år (2012) körde jag mitt första race och det gick svinbra, jag kom i mål som 4:a första racet och på den vägen är det. Jag fortsatte träna och tävla, det gick bara bättre och bättre och jag var i princip den ständiga 2:an under denna tid redan efter första året. 2015 körde jag mitt första år på storbana i klassen Juniorcup med en Aprilia RS125 som jag lyckades kamma hem en 3:e plats med i totalen. 2016 Körde jag min första säsong i moto3, jag var i Italien på VM banan Mugello i mitten av sommaren och tränade, jag kom 4:a i SM och avslutade året på Assen i Holland där jag gjorde en superprestation. Fram till dess har allt varit bra men kämpigt. 2017 var det tuffare, det var mycket som strulade utanför racingen som påverkade. Samma 2018 då jag endast lyckades ta mig till 2 race med 600:an. 2019 var ett bra år med tanke på förutsättningarna.

Under alla år jag tävlat och tränat har det varit som för många andra, knapert med ekonomin för att kunna utvecklas ordentligt. Jag har kört Minimoto, MiniGP, JuniorCup, Moto3 och SST600. Och i alla dessa klasser har jag varit intresserad av att köra i Europa i en motsvarande klass och jag vet att det hade gjort en avsevärd skillnad i min utveckling med tanke på spridning av mitt namn, större chans till sponsorer, lättare kontakt med team för styrningar, och därav mer träning, mer tävling och en HELT annan utvecklingskurva om allt gått som det ska. Jag vet att det är det ekonomiska som har bromsat en hel del i min utveckling.

Men man ska inte glömma att jag trots att det varit kämpigt har haft 0 DNF och 0 DNS under alla mina år, trots att jag har stått med motorhaveri, skador på mig, skador på hojen eller vad det än har varit så har jag alltid genomfört, startat och kommit i mål alla race fram tills det näst sista racet i år då jag kraschade för första gången under race och inte kom till omstart. Därav har jag numera 1 DNF på 8 år. Jag vågar säga och jag vet att det är UNIKT. Det har självklart inte bara hängt på mig utan även min mekaniker (Pappa) som alltid sett till att grejerna startar och håller hela vägen in i mål. Tack som f*n för det.

Hur mycket gör du själv i teamet? Spons, mek, resor osv..

Jag började jaga sponsorer och involvera mig i ekonomin redan när jag var 11 år gammal, min första sponsor skaffade jag helt på egen hand 2012 då jag var 11. Jag har såklart fått massvis av hjälp på alla plan av min pappa Adrian. Han har alltid stöttat mig oavsett vad det gäller, kring träning, sponsorer, kontakter, ekonomiskt, tidsmässigt mm. Jag kan inte tacka honom nog, det han framförallt har givit mig är tid, jag vet inte och vill nog inte veta heller hur många timmar om året han suttit i bilen när jag har varit inne på olika företag och pratat för min racing och väntat på mig. Han har skjutsat runt mig mellan olika industriområden och gjort massor för mig på alla plan. Han har även hjälpt mig med träning på olika sätt men jag kan stolt säga att jag har kämpat j*vligt mycket själv, jag vet att nästan ingen förstår hur jag har slitit för min racing. Dom timmar och den energin jag lagt ner på detta är jag stolt över. Pappa har givit mig bra förutsättningar för att kunna kämpa och jag har tagit tillvara på dom. Jag har inte bara fått ekonomisk stöttning, jag har fått tid och lärdom för att kunna finansiera racingen själv. Jag kan stolt säga att jag löst finansieringen av 2019 års säsong helt själv rent ekonomiskt.

undefined

Vad kör du nästa år?

Nästa år kommer jag att köra en säsong till i SST600 med sikte på pallen. Jag vågar tro på att jag har en chans till det nästa år, det är åtminstone mitt mål och något jag kommer att kämpa för att nå.

Hur snabb är du, och hur snabb är din hoj?

Jag är så snabb att jag kammade hem en 11:e plats i totalen i SST600, jag vet att jag har stor potential att bli riktigt snabb. Men för att komma dit krävs massvis med träning och en korrekt mental inställning. Det är lika kul varje gång någon frågar om min hoj för att dom vet historien kring den men folk vägrar förstå att det inte bara sitter i materialet, jag kör på 2016 och 2017 års vinnarhoj men det betyder inte att jag har köpt mig en vinst. Jesper Pellijeff som är den tidigare föraren av hojen är en grym förare, den kille jag känt längst av dom jag känner i racingkretsen. Det är inget snack om saken, han kan köra hoj och bråttom har han också. Stor eloge till honom som i år 2019 tog hem vinsten i Superbike SM där han vid sidan om även kört den spanska Superbike serien och tog hem andra platsen där. Men absolut,  det är en jättebra hoj och jag har fortfarande massor att lära för att åka riktigt fort. Apropå detta måste jag bara berätta att jag i år har haft en konkurrenskraftig hoj vilket jag inte haft i dom tidigare klasserna jag kört så det känns skönt att det i princip bara hänger på mig nu även fast det ger lite extra press. Det snackas mycket om materialet hit och dit och det är klart att det är viktigt... man är inte 1:a bara för att man har den snabbaste hojen.

Jag hoppas på att år 2020 kommer bli ett kanon år, tack till alla er som driver sporten framåt. Och tack till Roadracing.se för ni gör ett kanonjobb för att marknadsföra oss förare.

text: Dan Chardon

Foto: Hangar18.se

Roadracing logo
roadracingSE
26 november 2019 kl. 09:08

RoadracingSE på Instagram