<
>

Bakom visiret - Magnus Macke Granstedt

Hur mår du?

Jo tack, jag mår riktigt bra faktiskt. Jag rider fortfarande på lite av en positiv våg efter SM-premiären på Anderstorp. Även om resultatet och varvtiderna kanske inte riktigt är där jag tycker att dom borde vara, så var det en helt fantastisk SM-premiär för min del. Det var så sjukt roligt att vara tillbaka i depån igen, och så skönt att allt funkade okej med kroppen och huvudet efter kraschen i Augusti. Något som jag gått och varit lite nervös för hela vintern faktiskt. Även om man klarat alla tester, är färdig med rehab "trappan", och blivit godkänd på Neurorehabteamet, så vet man ju ändå inte riktigt hur man kommer att funka i dom höga farterna och med lite g-krafter. Det är ju svårt att testa innan liksom. Men allt kändes helt okej, vilket var fantastiskt skönt.

undefined

Rent privat så var det också en fantastisk helg då jag för första gången hade med mig min son Rasmus helt själv på en racehelg. Det funkade så otroligt bra och det var en riktig boost för själen att få en hel "grabb-helg" tillsammans med bara honom.

När jag tänker på denna artikel-serien och dig, så kom jag att tänka på tre punkter.

Din tid med en Ducati Panigale.. dyrt, och att inte trivas på en hoj. Berätta för oss.

Ja det var väl inte någon av mina roligare säsonger kanske. Innan säsongen så var ju Panigalen bland dom hetaste hojarna på racemarknaden. Alla ville ha en sån, och den skulle ju vara den första Ducatin som var driftsäker och som skulle hålla att tävla med utan att kosta skjortan. Men det visade sig ju rätt snabbt att så inte var fallet. Det kändes som att något gick sönder varje gång jag satte mig på motorcykeln under den säsongen. Jag kollade i raceloggen för den säsongen, och jag körde totalt 32 dagar under 2012. Och av dom 32 dagarna så körde jag 2 dagar utan att något strulade på hojen. Så det var mera skruva än köra den säsongen kan man säga. Hade jag trivts som fisken i vattnet på hojen, och kört svinsnabbt på den, så kanske man hade kunnat acceptera lite strul. Men jag kände mig aldrig bekäm på den, och kom aldrig i närheten av dom varvtider jag körde på "gammel-hondan" innan. När man summerar den lilla affären med Ducatin, så är det ingen rolig läsning. Två motorras och 160.000kr back på 11 månader. Läropengar brukar man väl kalla det för va?

undefined

..och hur var skillnaden när du bytte tillbaka till Honda?

Det kändes lite som att komma hem igen. Jag visste ju vad jag bytte tillbaka till. Körstil, setup av hojen, skruvandet, allt liksom kändes rätt igen och allt kändes... enkelt...

Det är dyrt att tävla i roadracing, och även om det finns en tjusning i arbetet med sponsorerna, så är det också ’ett måste’. Är det värt det höga priset?

Absolut, det tycker jag. Som du säger så finns det ju nåt lite roligt med sponsorarbetet också. Det är kul att komma ut och träffa folk, prata om racingen, berätta om en sport som man brinner så mycket för. Sitta och pyssla med foldrar, presentationer, utskicjk, nyhetsbrev, pressmeddelanden, designjobb, loggor. Allt sånt är ju ganske roligt. Det är väl det där "kall ringandet" och raggandet som kanske inte är sådär jätteroligt alla gånger. Men när man väl fått till ett första möte, så är det ju bara roligt. Och så länge man får ihop en okej racebudget så är det ju lätt värt det.

undefined

Krascherna.. och riskerna. Hur ser du på detta, och hur ser din familj på detta?

Jag funderar inte så mycket på det själv om jag ska vara ärlig. Jag har hållit på med så mycket olika sporter i mitt liv, och man gör ju alltid illa sig vad man än håller på med känns det som. Det hör liksom till. Jag känner inte att racingen är så mycket farligare än t.ex ishockey eller amerikansk fotboll som jag spelat mycket. Jag har nog varit mer skadad i dom sporterna än när jag kört racing när jag tänker efter. Sen är det väl klart att när det väl går åt skogen, så kanske man slår sig lite mera när det går så pass fort, men det är inget som jag tänker på faktiskt. Jag tror kanske att min familj tänker mera på det än vad jag gör. Särskilt efter kraschen på Falkenberg när det börjar handla om frakturer på nacken och hjärnskador. Då tror jag i alla fall att min fru började fundera lite mera kring riskerna, och jag har märkt på henne att det kanske påverkat hennes inställning till racingen lite grann. Jag tror hon såg framför sig hur ett liv med tre små barn skulle se ut om jag hamnat i rullstol eller fått bestående men efter hjärnskadorna. Barnen verkar inte bry sig så mycket faktiskt.

Text: Dan Höijer

Foto: Motofoto

Foto: FotoZ

Roadracing logo
roadracingSE
28 maj 2019 kl. 11:32

RoadracingSE på Instagram