<
>
undefined

Rehab med Magnus Macke Granstedt.

Macke, kan du sammanfatta säsongen 2018 för oss?

Absolut! Säsongen 2018 var ännu en grymt rolig säsong tycker jag. Det blev ju lite struligt i början, både för min del men också för alla andra såklart i och med strulet med bullertillstånden på Anderstorp, som gjorde att jag missade i princip det enda träningstillfället som jag hade bokat innan SM-premiären. Jag lyckades som tur var få till två 20-minuters pass på Sviestad innan vi åkte ner till Anderstorp, vilket kanske inte var helt optimala förberedelser.

Det speglade sig kanske i resultaten på Anderstorp också, men mot mitten på säsongen så började jag "komma ifatt" lite grann. Körningen började stämma allt bättre och bättre, och det blev till och med några nya personbästa innan säsongen tog slut lite i förtid när jag bestämde mig för att ta en liten flygtur på Falkenberg.. Men, som vanligt så hade jag så fantastiskt roligt ute på banorna under 2018, vilket var min 16:e raka säsong. Jag slås varje gång av hur jäkla cool den här sporten är, och hittar nya små detaljer och delar av sporten varje gång jag kör som gör att jag fascineras ännu mer av den. Jag älskar ju den här jäkla skitsporten..

Falkenberg.. och den snabba högern innan start och mål. Vad hände?

Jadu, den som det visste.. Själv har jag inga minnen alls från själva kraschen. Eller ja, inte från hela det kvalet egentligen om man ska vara ärlig. Inför kvalet på lördagsmorgonen så var känslan riktigt bra. Vi hade satt på ett set nya fina Dunlop MS2 slicks och hojen var servad och genomgången.

Allt var förberett för kval. När kvalet ska börja så sätter jag mig på hojen och rullar ut mot banan med en riktigt go’ känsla i kroppen. Nu jäklar tänkte jag! Ute på depåutfarten slår jag en snabb blick över vänster för att se att ingen förare kommer nedför start/mål på ett flygande varv. Man vill ju inte börja kvalet med att förstöra någon annan förares kvalvarv, så jag försäkrar mig om att jag kommer ut på banan utan att störa någon.

Banan är tom, och jag är redo... jag känner mig sjukt taggad... Det här ska bli så jäkla kul... NU KÖR VI! Sedan blinkar jag till lite snabbt, och när jag sedan öppnar ögonen igen så ligger jag i ”Medical Center” på banan, på en brits. Jag har inget skinnställ på mig, det vad konstigt tänker jag. Dom här kläderna hade jag ju inte på mig under skinnstället när jag bytte om. Konstigt...

Jag blinkar igen. När jag öppnar ögonen andra gången ligger jag fastspänd på en hård bräda. Jag kan inte röra mig, jag sitter fast... Huvudet är fastspänt. Hårt... Väldigt hårt. Jag har en nackkrage på mig. Det kränger och gungar. Jag ligger tydligen i en ambulans. ”Helvete vad han kör...” tänker jag. Jag hör sirener... En grönklädd person sitter bredvid mig, han pratar i nån form av radio... Det var konstigt, tänker jag, sen blinkar jag igen. När jag öppnar ögonen nästa gång ligger jag på samma brits, tror jag i alla fall. Fortfarande hårt fastspänd. Det gör ont, väldigt ont. Jag kan nog inte riktigt bestämma mig för vart nånstans men... ja... ont gör det i alla fall.

Jag verkar ligga i nån form av sal på ett sjukhus nånstans. Det är vita akustikplattor i taket, och vitt kakel på väggarna. En nästan orimligt stor och stark lampa hänger på en lång arm i taket ovanför mig. Den består liksom av flera stora, och sjukt starka, lampor som liksom sitter monterade i en cirkel och alla liksom lyser... väldigt starkt, rakt in i ansiktet på mig.. Jag kisar med ögonen. Det är många huvuden som rör sig ovanför mig. På avstånd hör jag röster som pratar i munnen på varandra. Nån rabblar massa förkortningar, ställer frågor.. Har du ont här? Känner du det här? Hör du mig? Det rycks och slits i mig. Allt är lite dimmigt och rörigt. Lite som i en dröm.

Jag tar ett djupt andetag. Okej, fokusera lite nu Macke!

undefined

Du har ju förmodligen kraschat, det är ju rätt uppenbart. Ta det lugnt nu och fokusera lite. Jag börjar känna efter lite grann. Puuh... jag kan ju röra fötterna i alla fall, och händerna.... Det är nog inte så farligt det här ska du se... Hmm...Vem verkar vara chef här? Ser mig lite omkring så gott det går med huvudet fixerat. En läkare som pratar danska verkar ge order till höger och vänster, han verkar vara chef. Typiskt min tur. Jag som inte fattar ett jäkla skit Danska...

Plötsligt drar någon mig i fingret... Magnus! Magnus! Hör du mig? Vi måste ta av dig din vigselring. Vad är det för material i ringen? Vet du det? Eeeh.. va? Det är... Det är... Det är titan... svarar jag förvirrat.

”Ojdå, det sär jättejobbigt att såga av.... Den sitter fast, vi måste försöka få av den.” Säger rösten. ”Jaa... alltså... jag brukar suga på fingret så glider den av så lätt så... Vänta jag kan...” fortsätter jag och försöker dra upp fingret mot munnen, men handen sitter fast i massa sladdar och slangar.

”Nej nej.. Vänta” säger rösten. ”Men, det är bara att suga på fingret..” börjar jag igen, men rösten avbryter mig ”Mja, att suga på patienters fingrar är inte riktigt en tjänst som vi tillhandahåller här på Halmstad sjukhus...” Alla i rummet skrattar.

Jag tänker förvånat: ”Jahaa.. är jag i Halmstad?!?”. Röran av röster och frågor fortsätter... ”Vi gör en log-roll” hör jag någon säga... ”Ett, två, tre...” Jag rullas över på sidan... Någon klämmer hårt längs ryggraden... ”Känns det här??”

Sedan plötsligt dras kalsongerna ner... ”Känns det här?” frågar en annan röst medans någon hastigt för in ett finger. ”WOOOAAAAA!!!! Skriker jag. ABSOLUT!!! Det känns!!!” Jag vänds tillbaka. Det är tyst i nån sekund...

”Men det där är tydligen en tjänst ni erbjuder på Halmstad sjukhus...?” utbrister jag... Alla i rummet skrattar igen...

Sedan följer några väldigt röriga timmar. Jag röntgas överallt, åker in och ut i olika maskiner, skiktröntgen, magnetröntgen, kontraströtgen, scanning av huvud. Det tas massor av prover och jag rullas fram och tillbaka, kors och tvärs över hela sjukhuset. Och sedan helt plötsligt ligger jag i någon form av väntsal. Det är tyst och dov belysning. Jag är helt ensam. Det enda som hörs är några sävliga pip från en maskin vid huvudändan på sängen.

Piiip... Piiip... Piiip... Piiiip.... och det dova surret från ventilationen...

undefined

Jag får nu lite tid att tänka efter. Vafan har hänt egentligen? Uppenbarligen har jag kraschat i alla fall, det kan vi vara rätt säkra på, säger jag för mig själv. Men vart då? När? Hur? Jag hann ju knappt ut på banan ens? Och vart har jag ont egentligen? Jag slås nu av tanken att jag faktiskt inte har speciellt ont nånstans. Jag försöker röra lite på mig och känna efter, men det är väldigt svårt. Jag ligger fortfarande hårt fastspänd på den där minst sagt osköna brädan, med huvudet hårt fixerat. Jag har kräksmak i munnen. Har jag kräkts? Konstigt..

Det sitter en klocka på väggen uppe tll höger om mig. Jag ser den inte riktigt. Jag hör hur den tickar långsamt, nästan retsamt långsamt. Jag måste vrida på huvudet, men det går ju inte... Fan då... Huvudet sitter fortfarande hårt fastspänt i där brädan, och så den där jäkla nackkragen... Aaj, vafan då... Jag kämpar och sliter för att se klockan... Om jag vrider så mycket jag bara kan på ögonen, och liksom... Aaaaaargh... Och sen liiiiite på nacken... Pust.. Fan också! Det blir nästan lite av en tvångstanke efter ett tag. Jag bara MÅSTE se vad klockan är av, nån konstig anledning. Till slut, efter en lång stunds hårt kämpande, lyckas jag. Kvart över fyra? Vafan? Började inte kvalet kl.10.25? Skumt! Var det försenat kanske? Näe? Det borde jag väl kommit ihåg? Eller? Fasen vad skumt...

Oj.. här kommer den där Dansken igen... ”Määgnus... tjeena chiefen! Vordan haar do de..?”, ”Maar do ok?” utbrister han på nån form av blandning mellan danska och svenska.

”Eeeh.. Jodå... det är väl fint... men du får nog ta och dra åt dom här remmarna lite. Särskilt den här över höftbenet. Jag håller på och ramlar ur sängen här“ svarar jag.

”VA?!?!?” utbrister han förvånat...

”Äh ja bara skoja, fan dom sitter så sjukt jäkla hårt... Och det gör sjukt ont...” Sen skrattar vi båda... Efter en stunds kallprat så börjar han beta av en liten lägesrapport...

”Joo, Määgnus.... Vi har hittet litt problem med deg... Men dé aar igge nåe store problem... Fi fäään.. Do har haft meget toor Määgnus.... Meget toor... Det vi kan se ar att do har schlått dit houe rickti hart....”

”Hooudee?” utbrister jag frågande...

”Houde! Ditt huuvude´” förklarar han lite som att han pratar med ett litet barn... ”Se’ kän vi si di ar nåe sma fragktuur.. Di ar di på hånn, pa toen, ossåå.... de ar din amboe.... elbow? Ååå di hoft.... Aa så ser vi di ar nåe pa din nagge.... Di ar di pa siiii femm a sii su dar do va litt omm vi palpasion menn di ar igge nåe store problem”.

Det är tyst i några sekunder... ”Huh?” svarar jag med vad jag känner själv är en ganska förvirrad ton i rösten....

Under eftermiddagen och kvällen så börjar det mesta klarna upp i alla fall. Jag hade brutit några ben i vänsterhanden, och sedan ett par mindre frakturer i armbågen, höften, och utsticken på nackkotorna C5 och C6. Men framförallt så hade jag slagit i huvudet ganska ordentligt. Läkarna var oroade över svullnad, och en eventuell blödning, på hjärnan vilket gjorde att jag blev inlagd på sjukhuset för vidare observation. Dessutom var detta min 13:e hjärnskakning, om vi räknat rätt, vilket enligt läkarna kanske inte var helt optimalt... Efter telefonsamtal med Micke och några förare i depån innan batteriet dog i min telefon, samt att jag fick en bildserie skickad till mig från Anders Sätterman (Fotoz.se) som hade fångat hela kraschen på bild, så började jag fatta vad som hänt. Tydligen var det en rejäl ”highsider” i snabbhögern ut på start/mål. Ett ställe på banan där jag ganska många gånger har tänkt att ”Här ska man nog INTE krascha”, för det går ganska fort där. Sent på söndagskvällen, efter några fler scanningar av min hjärna, får jag efter gipsning av vänsterarmen och en hel del tjat bli utsläppt från sjukhuset och kan ta en taxi tillbaka till banan där Micke väntar på mig för att packa ihop allt och påbörja den sex timmar långa hemresan.

Det blir några timmars prat och genomgång av vad som hänt, och vad jag minns, vilket fortfarande inte är mycket. Jag körde tydligen 15 varv under kvalet i alla fall, och satte nytt personbästa runt Falkenberg, men allt det är raderat ur mitt minne. Och sedan saknas nästan fyra timmar efter själva kraschen också. Hur som helst så kommer vi hem till Strängnäs sent på söndag kväll/natten till måndagen, och bara dumpar buss och husvagn innan jag kan åka hem och kasta mig i sängen... Trött, öm, förvirrad, och sliten...

undefined

Hur ser din träning ut idag, innefattar det rehab också?

Efter kraschen så förstod jag nog inte riktigt själv hur pass mycket jag skadat mig. Eller jag intalade mig nog i alla fall att jag mådde bra och att det inte var så farligt. Jag åkte till och med och jobbade direkt på måndagen, bara några timmar efter jag blev utsläppt från sjukhuset där jag legat inlagd på grund av svullnad på hjärnan. Allt kändes bara lite konstigt, men det var bara att köra på som vanligt så skulle det nog lösa sig tänkte jag. Sen började jag rätt så snabbt inse att något inte stod rätt till... Jag hade svårt att prata och göra mig förstådd, hade i princip obefintligt närminne, kunde inte räkna huvudräkning, och kunde inte fokusera på någonting, led av kraftig yrsel. Och efter det så var det vara att stanna hemma ett tag. Sen följde en rad återbesök på ortopeden för att följa upp alla frakturer och mjukdelsskador, som alla läkte mycket bättre än förväntat. Men också en rad besök på Neurorehabteamet på Mälarsjukhuset för kontroller och uppföljning av hjärnan som fått sig en rejäl smäll. Det mesta av skadorna på hjärnan går inte att göra någonting åt egentligen, utan det är mest att bara vila och låta hjärnan läka och hoppas på att man blir återställd. Allt eftersom tiden gick så började dom flesta funktionerna återgå till någorlunda normal funktion. Efter ett par veckor så började talet komma tillbaka, och vid den tiden fick jag OK från Neurorehabteamet att börja träna hjärnan lite grann med olika minneslekar, räkneuppgifter och liknande för att "lära om" allt igen. Och det håller jag fortfarande på med än idag.

Den rent fysiska rehaben är nog helt avklarad nu skulle jag säga. Rent kroppsligt så skulle jag säga att jag är 95% återställd. Jag har fortfarande lite problem med några trasiga ligament/ledband i ena tummen som stör mig ibland när jag ska lyfta tungt, och lite problem med höger höft som jag fått lite komplikationer med infektioner och inflammationer som en följd av skadorna. Annars så är jag igång och tränar som vanligt igen med nånstans mellan 6 och 10 träningspass i veckan. Så just nu är det bara lite rehab träning för hjärnan fortfarande, och läkarna säger att det kan dröja upp emot ett halvår innan man vet vilka hjärnskador som blir permanenta och vilka som kommer gå att träna upp igen. Men i vardagliga livet så känner jag mig i proncip helt återställd.

Har du kunnat utveckla din träning tack vare rehabiliteringen?

Nej, det skulle jag nog inte säga, jag har inte fått lära mig några nya övningar eller metoder som jag har nytta av i min vanliga träning i alla fall. Snarare tvärt om skulle jag nog säga. Det har varit extremt frustrerande för mig som är van vid en ganska så hög träningsvolym, att behöva avstå från mycket av min vanliga träning, och istället hålla på med "tråkig" rehabträning där man knappt blir svettig, eller rent av bara sitta stilla och vila. Det har varit väldigt påfrestande för mig, och säkert för alla i min omgivning också.

Hur påverkas din vardag av detta?

Av själva kraschen och skadorna? Ja, just nu är det väl inte så mycket. Det kan väl kanske tänkas att jag inte varit världens enklaste att ha och göra med när jag inte kunnat träna och hålla igång som vanligt. Jag behöver röra på mig mycket för att inte "klättra på väggarna" hemma, och det kanske har påverkat mitt humör lite grann. Men i dagsläget så är det nog inte mycket som påverkar min vardag. Jag har fortfarande lite problem med den funktionen i hjärnan som filtrerar och sorterar ut ljud och intryck, vilket gör att jag ibland har det lite kämpigt i röriga miljöer och när flera människor pratar samtidigt, eller när det är störande ljud i bakgrunden. Detta är något som läkarna tror kommer gå att träna upp igen, men det tar lite tid.

Var detta en krasch som fick dig att fundera över om du ska fortsätta köra eller lägga hjälmen på hyllan?

Nej, det skulle jag inte säga. Inte för mig i alla fall, men kanske mera för människorna i min närhet. Ida, mina föräldrar, släkt och vänner. Där är det många som försökt på mer eller mindre diskreta sätt att upplysa mig om att det nog kanske vore en bra idé att försöka hitta någon annan sport eller aktivitet att ägna sig åt, eller att det kanske i alla fall vore dags att lägga hjälmen på hyllan nu.

Jag vet inte om det kanske skulle varit värre för mig själv om jag kommit ihåg nåt av själva kraschen, att jag då skulle tyckt annorlunda, men det tror jag faktiskt inte. Jag har kraschat så många gånger, och det är ju en del av sporten. Att man då och då kör lite över gränsen och går omkull. Och så länge det inte blir värre än så här så är det ju ingen större fara.. Så ni kommer tyvärr behöva dras med mig och min gamla Honda i depån även under 2019, haha..

När vi pratade och spelade in ett poddavsnitt, så kom vi att prata om akrobatik och volter. Hur går det med fram respektive bakåtvolt?

Mjaa.. Av förklarliga anledningar så har det väl inte stått så mycket akrobatik på schemat den sista tiden, med hjärnskadorna och frakturer på nacken. Så det har väl inte hänt så mycket på den fronten tyvärr. Men, nu när man börjar bli återställd så kanske det är dags för några besök i gymnastikhallen igen...

undefined undefined undefined

Text
Dan Höijer

Foto
Petter Reuterholt - motofoto.se
Anders Sätterman - fotoz.se

Roadracing logo
roadracingSE
20 december 2018 kl. 08:49

RoadracingSE på Instagram