<
>
Mikael Johansson

Vi träffar Rickard Winblad

Du började din RR-karriär i Speedster Cup, Rookie600. När insåg du att det var SST600 som gällde?

När jag gick över till en 600cc och kom 3:a i min första R600-tävling på Knutstorp, en bana som jag aldrig tidigare hade kört på, så började jag att jämföra tider med 600-eliten. Under bike week 2016 så körde SST600 på låga 1,17-tider i ösregn, samtidigt som jag hade kört 1,17.0 i liknande spöregn och hade således tagit pole. Det går såklart inte att jämföra race och träning rakt av men insåg att jag faktiskt hade en möjlighet att ta mig till Superstock 600 utan att göra bort mig helt och hållet. Vid Falkenberg samma år så tog jag ytterligare en tredjeplats (Efter Timmy och Wigge) och då tyckte jag att jag faktiskt kan testa på ett Wild Card inför söndagens deltävling.

Trots min ringa erfarenhet på den banan så kom jag på 14:e plats, fick mina allra första SM-poäng och jag slutade inte ens sist i totalen. Jag avslutade säsongen med Rookie-racen på Sviestad men sen var det färdiglekt.

Jag skulle klassa upp mig och det är ett av de bästa beslut jag har tagit!

Mikael Johansson @ Superbike.se

Du har verkligen gjort bra ifrån dig, topp tio-förare i SM. Men.. efter årets sista SM-deltävling startade en ny utmaning för dig, din kanske största utmaning hittills. Kan du lite kort berätta om vad som hände i sista racet?

Ja, det var en oväntad utmaning minst sagt!

Racet var otroligt roligt. Föregående race var kantat av en highsider i Nyhemskurvan (den branta backen) där jag flög upp i luften och landade på tanken med juvelerna i kläm. Efter det råkade jag ut för en märklig halvkrasch ut ur chikanen där styret otroligt nog tog mark, men både fram -och bakdäck fick grepp samtidigt och kastade upp hojen med mig i sadeln igen.

Just det.. Söndagens race. Det var ett jättebra och tight race hela tiden med endast någon liten droppe på kåpglaset. Det fanns inte direkt några tecken på att det skulle finnas regnvatten på banan men när vi kommer till sista kurvan, på sista varvet, så försvinner bakhjulet helt utan förvarning.

Hojen vrider sig 90 grader innan det greppar igen och jag satte nog personligt höjdrekord i och med den highsidern. Jag landar på asfalten med ett magplask, glider olyckligtvis in i Mossbergs stackars hoj och därefter gör jag Magnus sällskap i gräset, liggandes på sidan och undrar hur det kunde gå så fel, så fort.

Tre månader senare, i vilket skick var du rent fysiskt? Kunde du gå? Minnet? Rörelser osv?

November alltså. I november hade jag precis tagit mig upp ur rullstolen och kunde gå med kryckor. Jag hade fått komma hem men jag kunde inte riktigt klara mig på egen hand. Det känns väldigt utelämnande att skriva om detta men jag behövde hjälp med att komma upp ur sängen, jag behövde hjälp med att klippa naglarna, jag behövde hjälp med att duscha och jag behövde hjälp med att klä på mig kläder. Det här är en period i livet som en del av mig gärna vill glömma då jag har svårt att acceptera att jag har varit i en situation där jag inte har kunnat klara mig själv. Samtidigt är det en otroligt viktig period i livet där jag aktivt valde att göra mitt allra bästa för att ta mig ur en hopplös situation, där jag tog mig tid att träna och rehabilitera mig trots otroliga smärtor och mycket ångest.

I den här perioden fick jag så mycket hjälp och stöd av min kära flickvän, min älskade familj och mina fantastiska vänner. Även alla lyckönskningar som jag fick via facebook och instagram när jag hade vaknat gav mig enormt mycket hopp och motivation och det var svårt att hålla ögonen torra.

Den gamla klyschan att Tillsammans är man starkare stämmer definitivt.

Det fanns tillfällen när jag inte kunde lyfta upp min fot på en matta i vardagsrummet. Det var gånger jag bara bröt ihop okontrollerat men då fanns alla där för mig. Framförallt min flickvän Kajsa som fick en lika svår, men annorlunda, utmaning att hantera.

Mina rörelser var väldigt begränsade. Jag var stelopererad i höften och ett gäng muskler saknades i högerbenet. Det fanns ingen styrka överhuvudtaget och jag krigade med de mest grundläggande övningarna på rehab-gymmet.

Den 8:e november så lyckades jag för första gången gå ordentligt utan kryckor. Efter det så kämpade jag varenda dag med att gå utan hjälpmedel men kryckorna behövdes fortfarande när jag skulle iväg någonstans. Sakta men säkert blev det bättre och något som var minst lika tufft att hantera var de beroendeframkallande opiater jag behövde ta maxdos av, månad efter månad.

Vad har varit din motivation, ditt driv till din fantastiskt snabba rehab? Har du haft några nära vid din sida under tiden?

Som jag redan har varit inne på, så har jag haft hjälp av min familj, vänner och framförallt min sambo Kajsa. Utan dessa hade det varit helt omöjligt. Vi kanske kan göra jämförelsen med ett MotoGP-team. Om jag är föraren så har det funnits några bakom mig som har sett till att jag överhuvudtaget kan ta mig framåt i allt det här.

Min motivation har främst varit roadracingen. När jag låg orörlig i sängen dagarna efter att jag hade vaknat ur respiratorn och läkaren sa att jag skulle behöva 2-3 års rehab för att kunna gå så förklarade jag att jag hade försäsongsträning i April som jag inte tänkte missa. Så det så.

Det var 8 månader tills dess och jag kände bara att det måste gå, oavsett vad. Racingen ger en sådan otrolig livsglädje och det är så svårt att förklara i ord, men Marco Simoncelli sade en gång "You live more for five minutes going fast on a bike, than other people do in all their life."

Det känns ganska träffsäkert. Jag har inte för en enda sekund ångrat att jag har tagit upp roadracingen. Den ger så mycket mer än den kan ta. Det handlar inte bara om att sätta sig på en hoj och köra fort, det är hela gemenskapen. Alltifrån depåerna och tälten under en SM-helg till den härliga atmosfären hos SMC Sport. Det är något jag inte vill vara utan.

Vi som följt dig online ser stora framsteg, du är starkare än de flesta av oss, hur har hösten varit för dig?

När man inte har något annat val än att vara stark, så blir man stark. Att ge upp fanns inte på kartan och då hade jag inget annat val än att ta mig igenom det här helhjärtat. Det var som jag skrev tidigare en tuff period. Många tårar med en känsla av oro och hopplöshet blandades med en extrem motivation att sätta någon form av rekord i rehabilitering. Oftast är det ett aktivt val man får göra, att se saker och ting ur en positiv vinkel är nödvändigt, men det kommer inte automatiskt. Jag fick fokusera på målet och var jag var på väg, istället för att tänka på var jag befann mig.

Har du provsuttit hojen än, och får du på skinnstället nu?

Självklart! Jag slängde på mig Maccans skinnställ redan i Oktober under en permission från rehab. Jag satt i rullstol då men fick hjälp med att komma upp på hans hoj ;) Det var nästan lyckat och minns jag rätt så var det även då jag bestämde mig vad nästa säsong skulle handla om. På väg hem igen från permisen så slog jag en signal till en herre..

Min Kawasaki har jag bara provsuttit som snabbast men den är dessvärre inte reparerad ännu. Den är i hyfsat okej skick men det saknas lite resurser för att få den up and running.

Hur ser året ut för dig, kommer du upp på hojen?

Efter mycket om och men så har jag kommit fram till följande:
Jag ska tävla med NDM Racing Team i Svenska endurancecupen i stafettklassen. Det är jag, Marcus Högström, Esa Pohjolainen och Fredrik Tell.
Vi siktar självklart på vinst efter att ha kommit trea senaste säsongen, men då under annat namn.

Jag kommer även att köra en hel del KM-race med SMC Sport och går allt enligt planerna så kan jag säkert slåss om hela klubbmästerskapet även där!

Vi har ju hållit på en hemlighet tillsammans, berätta lite om din nyaste familjemedlem och hur planerna för 2018 ser ut för dig?

Ja, det har vi ju! Det var det där samtalet jag ringde i höstas ja. Jag slog en signal till Per Bäckström och bestämde mig där och då för att köpa motorcykeln som Lukas har tävlat med. Den extremt fina och noggrant ombyggda Yamaha R1M! Idag, den 18/2 fick jag äntligen hem motorcykeln och trots att det har gått över 10h sedan den levererades så har pulsen inte lagt sig ännu. När jag var 13 år så läste jag i tidningen Bike om en rödvit motorcykel som hette Yamaha YZF-R1. En hoj som tog sporthojarna till en helt ny nivå. 2018 blev min dröm sann om att få äga en R1:a, och det visade sig att det blev en otroligt fin R1M, en hoj som även den satte ribban ett snäpp högre upp när den kom 2015.

Planerna är som jag skrev i föregående fråga Svenska endurancecupen samt SMC Sports klubbmästerskap. MEN, jag glömde skriva att om allting går vägen och det känns bra, så vill jag ta ett wild card i Superbike i Augusti på Anderstorp. Det är svårt att veta hur det blir innan min första bandag den 20:e april på Gelleråsen, men jag kommer göra allt jag kan för att nå mina mål.

Vill ni stötta mig så följ mig mer än gärna på sociala medier där jag heter Winblad Racing. Alla hejarop ger energi och ork till att göra det där lilla extra, dag efter dag, månad efter månad.

En längre intervju med Rickard Winblad kommer under våren!

Text: Dan Höijer och Mikael Johansson
Bild: Superbike.se
Bild: Rickard Winblad

Mikael Johansson
Roadracing logo
roadracingSE
18 februari 2018 kl. 20:29
18 februari 2018 kl. 21:29

RoadracingSE på Instagram